En morgon

Malin: Tänk vad stolligt det kan vara att bara gå till bussen en vanlig morgon. Jag är som vanligt lite små gruffig, fast jag lovat att skärpa mig. Det är tidigt och jag går och lufsar... plötsligt springer en tant om mig... Jag tänker: Va då ska hon till bussen??? Är jag sen??? Jag vill inte missa bussen men det känns lite knasigt att bara börja springa efter henne för jag vet ju inte egentligen vart hon ska. Jag sneglar över axeln och konstaterar att ingen finns bakom. Bra! Jag börjar små springa efter henne, så tyst jag bara kan, jag håller till och med andan en aning. Så springer vi ca 150 meter upp mot hållplatsen. Jag håller exakt samma avstånd hela vägen. När vi är framme ser jag att hon saktar in så det gör jag med och börjar mentalt vissla och titta upp mot skyn. Tanten ( som jag nu vet vem det är och hon är 1-2 år äldre än mig ha ha) sneglar lite över axeln och ser ut att tänka: sprang jag inte förbi dig där borta?? Hmm skumt springer jag så långsamt!!!!

Hon skulle till bussen men bussen hade den dåliga smaken att inte komma alls!!!